Obs: Julia Thomson är en bloggare hemma på 129 tunnland där hon skriver om sina äventyr för att bo och DIY renovering. Hon skriver ofta för den mutt.

Varje morgon den sista veckan i augusti väntade jag på en rosa soluppgång. Slutligen, på den sista dagen i månaden, tappade en liten fläck av dimkyrosa himlen.

Baxter och jag gick ut till vårt största fält. När vi kom till centrum satte han sig ner och nöjde sig för att bara sniffa morgonen. Jag tog min ledtråd från honom och stod och tittade på soluppgången.

Som jag gjorde kände jag omgiven av fred och skönhet. Jag var fylld med tacksamhet för att kunna uppleva och uppskatta detta ögonblick.

Detta ögonblick var särskilt viktigt för mig eftersom slutet av augusti markerade min sista dag på mitt jobb – mitt pålitliga, stabila, ansvarsfulla dagjobb.

Från början av september är jag en frilansförfattare på heltid. Detta har varit något som jag har tänkt på att göra länge. Att ta steget är spännande, skrämmande, skrämmande, glad och en hel massa andra känslor.

Att börja min sista dag omgiven av gården och skönheten på gården fick mig att känna mig väldigt bra om mitt val och upphetsad av vad framtiden håller.

Så mycket som jag inte tycker om att stå upp tidigt för att gå hunden, utan honom, skulle jag inte ha haft någon anledning att stå mitt i fältet i gryningen. Jag är tacksam för att jag fick den här upplevelsen och att han satte sig ner som han gjorde. Han påminner mig om att njuta av ögonblicken, leva i nuet och njuta av livet.